philen

Frågan har jag ställt mig många gånger, och kommer var gång till samma, svar. Så många gånger ser jag på mitt sammanhang och inte minst på mig själv och frågar, "vad lever jag för?" Jesus uttrycker så många gånger, hur vi måste driva ständig askes mot vårat kött, vilket vi ju gör. Eller? Jesus uttrycker så många gånger, att vi ska leva för andra, inte för oss själva. Hur vi MÅSTE följa Jesus och så vidare. Allt detta gör vi väl, eller, hur är det ställt igentligen? Vi har fått underbara löften från Gud själv, genom profeter, genom bibeln, genom Jesus själv och vissa kan vittna om hur Gud gett löften personligt, genom den helige Ande. Så många löften om alla välsignelser vi redan fått och varje dag får ta del av. Jag tackar inte nej till dessa välsignelser, men en annan sak, har jag ertappat mig själv, tacka nej till, så många gånger. Att lida för Herren, att förneka mig själv, att döda mig själv.

Jag tänker inte ge några exempel, då tiden är sen, men reflektera över detta.
1. Hur många böcker har skrivits enbart att förklara gåvorna/löftena/välsignelserna från Gud, kontra (glöm inte detta kontra) hur många böcker som skrivits, för att förklara hur du måste lida/ta ditt kors/döda köttet. Notera hur galet individualistisk litteraturen ofta är. Hur vi kristna, många gånger, älskar att vältra oss i litteratur om hur underbart rosa allt borde vara.
2. Hur många artiklar i kristen press, som skrivits där kristna dömer systrar och bröder, kontra vad bibeln säger om att vi dömer våra likar.
3. Hur kristna står och talar om hur vi blir kränkta och blir martyrer, när vi de facto kränker andra, genom våra ord, handlande och attityder.

Jag säger absolut inte att jag är perfekt, det vill jag göra klart, att jag vet. Jag felar mycket, och det har blivit mycket värre på senaste, men detta är saker jag personligen stört mig på.

ett litet kort "tillbaka-inlägg".

Nu är jag tillbaka. :)

Ja, som ni få trogna läsare möjligtvis märkt, så har den senaste veckan varit utan nya inlägg, detta kommer sig av fyra konserter vilka jag hade förra veckan. Tre stora slutsålda gospelkonserter där jag fick privilegiet att spela gitarr samt en mindre trivsam spelning för skandialedningen, där jag fick möjligheten att spela gitarr, sjunga och spela lite dragspel också. Jobb har det varit också, fullt upp. Men nu är jag ledig, igår och idag och har fått tid att bara sitta vid Jesu fötter och ta del av honom, men också fått njuta av att spela fiol, vilket jag gjort för lite under förra veckan.

Det var det Luther som sade, om än kanske lite felciterat, men det var iaf kontentan av vad han menade. Men vad menade han med det igentligen? Idag pågår en politisk kris i kyrkan och i staten pågår en kris rörande det heliga. Det är självklart bra att vi har apologetiska center, det är något jag verkligen tycker är superbra. Denna blogg startade jag tex. med syfte att vara apologetisk i grund.

Dock finns ett problem, när vi som kristna ser problem i samhället och tror att det beror sig av politiska grunder. Ta det senaste valet som exempel. Regeringen hade precis börjat diskutera könsneutrala äktenskap och tillika det, polygami. Detta kan vi som kristna självklart inte acceptera.

I och med valet, 2006, valde majoritetens av Sveriges befolkning att rösta blått, många som aldrig röstat blått, valde att göra det nu. Jag har diskuterat valet med hyfsat många, nästan alla jag känner. De flesta av dem gjorde det, för att de tyckte att sossarna börjat bli för självsäkra. De hade bara stått i oposition i samanlagt nio år sedan 1932.

Många i min krets, eller snarare, kanske i den kristna kretsen i stort, valde att rösta blått, av anledningen till äktenskapets förfarande. Vi skulle inte kunnat fira Gudstjänst som vi velat. Vårt första sakrament, bröllopet, var hotat att bli våldfört av regeringens liberala och humanistiska åsikter. Det var där vi gjorde fel. Nu, är diksussionen hetare än någosin. Nu, har regeringen gått än längre i denna fråga.

Vad gjorde att vi röstade blått? Hade vi starkare tro på politiken än på Gud? Bibeln säger inte "Rösta för regeringsskifte så att vi kunna föra ett lugnt och stilla liv." Den säger "Så uppmanar jag nu framför allt därtill att man må bedja, åkalla, anropa och tacka Gud för alla människor, för konungar och all överhet, så att vi kunna föra ett lugnt och stilla liv, på ett i allo fromt och värdigt sätt. Sådant är gott och välbehagligt inför Gud, vår Frälsare... 1 tim 2:1-3

Jag är inte intresserad av att diskutera politik, jag har mina åsikter, de har redan diskuterats upp och ned i många debatter. Jag är inte intresserad av att höra att jag är kritisk, för det är jag inte. Det här är bara en uppmaning till er. Kontentan av hela detta blogginlägg är följande: Politiken gör ingen skillnad, politikerna följer världens ande. Endast Gud gör skillnad!

...Men före allt detta skall man gripa eder, man skall förfölja eder och draga eder inför synagogorna och sätta eder i fängelse och föra eder fram inför konungar och landshövdingar, för mitt namns skull. Så skolen I få tillfälle att frambära vittnesbörd. Märken därför noga att I icke förut mån göra eder bekymmer för huru I skolen försvara eder. Ty jag skall giva eder sådana ord och sådan vishet, att ingen av edra vedersakare skall kunna stå emot eller säga något emot. Luk 21:12-15

Jag är inte den, som tänker stå där med skam, inför fadern, för att intelektuellt försökt förklara min tro för folk. Jag tänker inte stå med skam för att ha memorerat försvarstal eller argument. Som jag skrev i mitt förra inlägg, "vad går väl upp mot...". Så, vad går väl upp mot att vara ledd av den Helige Ande? Det är ett löfte, att vi skall vara ledda av den Helige Ande i tal, så varför inte ta det löftet på allvar? Jag vill verkligen förstå det här på allvar! Det är så coolt att se på tex. Stefanus

Och Stefanus var full av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket. Men av dem som hörde till den synagoga som kallades "De frigivnes och cyrenéernas och alexandrinernas synagoga", så ock av dem som voro från Cilicien och provinsen Asien, stodo några upp för att disputera med Stefanus. Dock förmådde de icke stå emot den vishet och den ande som här talade. Apg 6:8

När jag läser Stefanus "försvarstal" i kapitel 7, vad han säger till stora rådet, så blir jag faktiskt förvånad över den kraft han talar i. Denna kraft klarade inte de i stora rådet att stå emot.

Jag sitter på bussen, på väg hem efter en intensiv dag, som musiker i södermalmskyrkan där två Gudstjänster äger rum varje söndag. Jag är väldigt glad och tänker på Guds nåd och kärlek, funderar på om jag kanske ska vittna för tjejjen som sitter bredvid. Det blir, som vanligt, inte så. Hon fick inte höra evangelium idag heller. Men jag noterar vad hon läser. Veckorevyn. Hon läser om det bästa sminket till festen. Nästa artikel är om den klänning hon bara måste ha. Tredje artikeln handlar om hur hon ska kunna läsa killars signaler.

Flickan som sitter där, är säkert 15 år gammal, det som verkligen stör mig, är att hon ser ut som trettio. Hennes solariebrända hud, översminkade ansikte och väldigt slitna hår, får henne att se ut som en 30årig narkoman. Tillika det, hur spinkig hon är. Hon räknas nog inte som sjukligt smal, sett från normens öga, men från mitt öga sett, är det illa. Faktum är, att de flesta tjejjer jag ser som är i hennes ålder, med samma attityd till livet, killar, utseende och status, ser väldigt lika ut. Jag ogillar sättet de klär sig på, men det är inte det jag skriver om idag, Jag ogillar att alla ser så förstörda ut.

Efter ett tag kliver en kille in i bussen. Han ser likadan ut, fast kille. Han ser sliten och ledsen ut i ögonen, men uppvisar en vit, alldeles surrealistiskt perfekt tandrad för tjejjen. De börjar språka, de var på samma fest igår. Killen har vax i håret, när han slänger med huvudet, i hängivenhet för samtalet, så står håret helt stilla för allt vax. Stumt. Dött.

Jag är den som inte gillar smink, parfymer, modekläder och annat yttre. Jag brukar istället tala med mina vänner om det inre. Men idag, ska jag fortsätta med lite skönhetstips... eller, uppmuntringar snarare och tankeväckare.

Vad går väl upp, mot ett par naturligt rosiga kinder, en kall vinterdag?
Vad går väl upp, mot en naturligt lintotteblont hår?
Vad går väl upp, mot ett eldigt rött hår, som min mammas?
Vad går väl upp, mot mörkt mörkt, nästan svart hår, som min pappas?
Vad går väl upp, mot när håret får blåsa fritt i höstvindarna?
Vad går väl upp, mot ungdomens egna, mjuka ansiktsdrag?
Vad går väl upp, mot den vuxnes starka och klara drag?
Vad går väl upp, mot den gamles gråa hår? (ord. 20:29)
Vad går väl upp, mot en unik person, skapad till Guds avbild? (1 mos. 1:27)

Människa: Sluta lägg till och försöka förbättra dig själv. Se dig själv, tacka Gud, att du är så vacker!

(Jag råkade ta bort det här inlägget tidigare, så nu publicerar jag det igen)

Jaha, jag tänkte idag "nu ska jag göra det, nu börar blogg bli på omodet, så nu kan jag äntligen skaffa ovannämnda. Till min förvåning hade jag redan skapat en blogg, så tji fick jag.

Jag har personligen alltid varit skeptisk, eller rent ut sagt, motståndare till blogg. Varför? Jag tror inte att bloggandet är från Gud, blogg handlar väldigt mycket om egot, JAG vill säga vad JAG tycker och vad JAG har gjort och allt kretsar kring MIG. Gud är inte egocentrisk, han har inte heller kallat oss till att vara det. Punkt.

Nåväl, vad är meningen med att philen ska ha en blogg? undrar du? Jo, jag vet inte om folk alls kommer att läsa vad jag skriver, men jag gör det mest för min egen skull. Alla mina politiska åsikter behöver ventileras i jungeln av kristen höger och världen idag-propganda. Jag tycker att politiken inom den fundamentalistiska kristna sfären blivt inåtvänd och dum. Jag röstar inte på KPML(r), inte på (V), inte på (S). Så släpp nu de tankarna.

Så. kort och gott, den här bloggen kommer handla, nästan uteslutande om politik. Kanske lite om musik och roliga saker som händer framöver. Mitt första inlägg i syftet av denna blog, kommer handla om halv-hjälten Martin Luther. Så om du orkar, si opp! :)